Charisteas, oh Charisteas
Hemma på Juventus Stadium igen och Schalke 04 på besök, ett lag som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta och just därför känns den här matchen lite extra för mig. Men det gäller att vara professionell, det här är ändå mitt jobb.
Schalke, eller Die Knappen som de kallas har i år blivit av med deras största stjärna och anfallsvapen Charisteas. Tråkigt för fansen, men goda nyheter för oss.
Matchen i sig är inte en av de mest fantastiska godsakerna för fotbollsfans. Hattigt spel fram och tillbaka och en första halvlek utan något farligt läge från något av lagen.
Andra halvlek inleds starkt från vår sida och killarna kommunicerar med varandra, något som vi saknade i förlustmatchen senast mot Napoli.
I den 76:e minuten kommer ett djupt inlägg från Eljero Elia (som förövrigt är truppens enda svarta spelare, tyvärr. Afrika är en fantastisk fotbollskontinent och har fostrat många snabbafotbollsspelare genom åren. Nu är Elja holländare men hans föräldrar kommer från Ghana, eller Nigeria. Eller Kamerun.)
Hur som helst, inlägget dimper ner framför föttera på Arturo Vidal som följt med upp i anfallet. Han suger snyggt åt sig bollen med vänstern och tar den på halvvolley. Stolpe ut.
Schalke ställer snabbt om och Jeffersen Farfan i Schalke får tag på bollen och lägger en hög och djup genomskärare på en galopperande Raúl som chippar in bollen i en båge över Buffon i målet.
Andra torsken i rad är ett faktum.
- Varför ser du så bitter ut? Frågar Iaquinta mig i omklädningsrummet efter matchen.
- För att vi förlorar mot ett lag som är sämre än oss. Kolla på statistiken Vincenzo, de har 3 skott på mål och ett av dem sitter. Vi har 9 skott på mål och vad jag kan se på protokollet så fick vi in 0 av dom.
- Sätt in mig nästa match coach, jag är gjord för det här.
- För vad?
- Att göra mål.
